Den 24 september är det dags för höstens första stora premiär – Dödsfällan av Ira Levin. En mordthrillerkomedi med snabba vändningar och mycket humor! Vi satte oss ner med teaterns konstnärlige ledare, tillika regissör för föreställningen, Rikard Lekander och ställde lite frågor.
Hej Rikard! Vad har du gjort tidigare på Örebro Teater?
Jag har regisserat tre pjäser på Örebro teater. Så Dödsfällan blir min fjärde produktion som jag regisserar här. Tidigare har jag regisserar Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf?, Jekyll vs Hyde av Gustav Tegby och En slavisk dans av Staffan Göthe. Men En slavisk dans regisserade jag här innan jag blev konstnärlig ledare på teatern. Det var 2015.
Hur länge har du jobbat här?
Jag började som konstnärlig ledare hösten 2018. Det har verkligen varit händelserika och lärorika år. Vi är en teater med ett fantastiskt driv och det finns en framåtanda hos alla medarbetare här som gör jobbet väldigt roligt. Jag är väldigt stolt över vad vi som teater lyckats åstadkomma under dom här åren. En repertoar som utmanar teatertrender och manér. Där varje produktion är ett genuint konstnärligt undersökande. Det känns viktigt i ett samhällsklimat där snart allting förväntas vara likriktat och slätstruket.
Ira Levin, kan vi förvänta oss blodisande skräck?
Ja. Det märks att Ira Levin är en mästare på sina genres. Det är en blandning av en whos-done-it-deckare, Hitchcock-rysare och skräck-komedi. Men framförallt är det en väldigt skickligt skriven historia som garanterat kommer förvåna publiken varje kväll. Det finns twistar som är helt otroliga och som gör pjäsen till en spännande nagelbitare.
Berätta lite om pjäsen och din prägel på den?
Pjäsen kretsar kring en pjäs. Som heter Dödsfällan. Skriven av en ung student, Clifford, som skickat den till sin författar-mentor, Sidney. Det är bara ett problem. Pjäsen han skickat är så fantastiskt bra att Sidney överväger att döda Clifford för att själv ge ut den i eget namn. Pjäsen urartar snabbt till en makaber jakt på personlig framgång och pengar. Det finns såklart ett meta-lager i allt det här, något som Ira Levin drar nytta av på briljant sätt genom pjäsen tycker jag.
Min prägel som regissör blir att försöka gestalta den genrelek som pjäsen inbjuder till på så övertygande och lustfyllt sätt som möjligt. Jag har regisserat mycket skräckteater och det kommer väl till pass i den här uppsättningen. Jag tycker det vore roligt om pjäsen blev en bergochdalbana av spänning, skräck, och oväntad komik.
Hur är kulturklimatet i dag?
Jag kan tycka att kulturklimatet blivit väldigt ängsligt. Redan innan pandemin. Men ännu mer nu. Det finns en undertro på vad teater kan vara och på vad en publik kan uppskatta. Jag tror ängsligheten beror på att själva syftet med kultur känns ifrågasatt i samhällsdebatten. I den mån kulturdebatter ens finns längre. Konst och kultur anses av många inte ha något egenvärde alls längre, vilket påverkar enormt. För om vi som utövare bara förväntas bidra med samhälleliga nyttoaspekter som formuleras och beställs av politiker. Eller kommersiellt vinstdrivande publiksiffror för den delen. Vad återstår då att se på våra scener annat än hjärndöd populism eller glättigt ofarliga pekpinnar som går politikens ärenden? Den här samhällsutvecklingen tycker jag tyvärr både är fördummande och farlig.
Finns någon undermening i pjäsen?
Ja. Det finns flera. Men en röd tråd i Dödsfällan är att den kommenterar en kompromisslös jakt efter personlig framgång, succé, och pengar. Så pass långt draget att det leder till flertalet mord längs vägen. Det är på så sätt en satir som jag tycker ligger helt rätt i tiden.